När jag var tio-femton, för tjugofem-trettio år sedan,
plöjde jag Maria Gripes böcker.
Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia – en sällsam
historia, Skuggan över stenbänken.
Katarina Genar, som skrivit Spökflickan, sägs skriva i Maria
Gripes anda.
Det är mystiskt och vemodigt, vardag med magiska inslag. Det
är nutid, och annan tid.
Spökflickan börjar den 25 juli 1951 med en arg flicka som
har en nyckel och slänger en parfymflaska ut över havet.
 |
| Bild: Adlibris |
Sedan hoppar vi till Anna i nutiden som ska börja femman.
Hon går uttråkad på stranden och hittar en gammal vacker parfymflaska. Det är
många veckor kvar på sommarlovet, och i det nya huset på landet långt bort från
alla gamla kompisar. Ingen annan familj har bott i huset särskilt länge, och
mäklaren säger att det beror på att det blir så kallt från havet på vintern.
Anna tror honom inte. Hon känner att någon iakttar henne, och på marknaden
frågar ett par småkillar om hon har sett henne.
Spökflickan.
Något är det med huset – en vit fjäril är märkligt envis och
Anna drömmer om en ledsen flicka som letar efter något. Sedan hittar Annas
pappa ett fotografi i ett linneskåp, av flickan från drömmen.
Anna blir vän med Siri, och berättar om det mystiska som
hänt i huset. De går till Siris mormor, som kände människorna som bodde i huset
förr, på femtiotalet. Siris mormor pratar om en flicka, Ingrid, vars mamma var
psykiskt sjuk. På Ingrids födelsedag kom läkarna i den svarta bilen. Mamman lät
sig ledas bort och verkade helt ha glömt bort Ingrid. Men så tog hon fram en
nyckel, och sa:
– Presenten finns i silverskrinet. Gömstället är något
alldeles extra…
Spökflickan är en finfin kombinerad spök- och
vänskapshistoria med mysterieinslag. Och slutet doftar, rosor och liljekonvalj.
Titel: Spökflickan
Författare: Katarina Genar
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar