Som ett tvärstråk genom den karga folksjälen brukar jag beteckna Karlfeldts dikter. De är rikt målande, mustiga i sin framtoning och lämnar rika inre bilder för ögonen. Karlfeldt hade, i mitt tycke, en säregen förmåga att belysa själen hos de eller det han beskriver. En själ som är karg, lite sluten och drömmande.
Jag slås ofta när jag läser och även reciterar Karlfeldt i olika sammanhang att han liksom få, med stilistisk prosa, kan träffa den där innersta nerven hos läsaren som lämnas nästan utan skyddsnät i sina egna tankar.Förra Valborgsmässoafton höll jag vårtalet vid majbrasan vid den vackra Finnviken i Tunsta där jag bor. Efter diverse anekdoter från våra tolv år som bofasta i viken, passade det ytterst bra att avsluta vårtalet med en av de vackraste dikterna ur Karlfeldts "Flora och Bellona". Dikten heter "Om våren" som mitt i all sin enkelhet sätter pricken på hur det känns där inne i hjärteroten då allt liv börjar spira igen. Ett liv som innehåller både dur och moll.
Visst går vi snart hösten till mötes med allt vad det innebär. Sedan följer en vinter där själen kan tyckas frusen. Men så kommer den igen, våren, med sitt rika liv. Så får vi återigen slutas i vår livscykel runt våra årstider.
Tack för att ni orkat läsa en lekmans tankar kring den rika poesi som Karlfeldt stod för. Besök gärna Karlfeldtsutställningen på biblioteket. Slå dig ned en stund, stilla ditt sinne och läs några rader. Kanske går du därifrån som en rikare människa.
Om våren
Om våren, säg om våren
allt stolt och ungt du känt.
Ett vårord går som kåren
mot sol och firmament.
Om våren, sjung om vår
envar nyckfull melodi;
som fläkt och drill i snåren
den löper saklöst fri.
Om våren, gråt om våren
ditt hjärtas svärmeri,
ty solen torkar tåren,
det finns ej kval däri.
En skur på gröna knoppar
som springa efteråt,
ett salt av honungsdroppar
är hjärtats ungdomsgråt.
Ulrika Hansson
Tunsta
Insjön
a
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar